Statsministern: Från Tage Erlander till Göran Persson
Olof Ruin
Gidlunds förlag (240 sidor)
Regeringschefens ställning i Sverige borde vara ett givet ämne för omfattande demokratistudier. Den svenska statsministerlängden består av en brokig samling politiska ledare. Alltsedan ämbetet inrättades 1876 har det kommit att präglas av såväl inrikespolitiska trender som internationella påtryckningar: den parlamentariska demokratin har utvecklats i samklang med statsministerrollen, från maktdelningens principer i 1809 års regeringsform till enkammarriksdagens införande 1971.
Naturligtvis finns det en mängd böcker om och av politiker som har befunnit sig i den svenska parlamentarismens nav, men det är ont om kritiskt utredande och analyserande alster. Det mesta av det som skrivs utgår från de mål och visioner som olika politiker har haft, snarare än de medel eller det politiska maktspel som krävdes för att nå dit. Den konstitutionella problematiken kring statsministerrollen utelämnas ofta helt i de personcentrerade verken men kan i stället återfinnas i mer institutionellt orienterad facklitteratur. Ett lysande exempel i den senare kategorin är Sverige efter 1900: En modern politisk historia (1967) där Stig Hadenius gav en föredömligt pedagogisk introduktion till den konstitutionella utvecklingen och de händelser som präglade den tidiga svenska demokratin; ståndsriksdagens avskaffande, Louis De Geers första tid som statsminister, tullfrågans politiska sprängkraft, unionsupplösningen och borggårdskrisen.
Olof Ruin erbjuder i Statsministern: Från Tage Erlander till Göran Persson en högst personlig betraktelse av efterkrigstidens statsministrar. Uppbyggnaden är traditionellt kronologisk och består till största delen av författarens egna noteringar och återblickar till regeringschefer som han i flera avseenden har haft en personlig relation till. Närhet och personlighet kan naturligtvis vara fullt rimliga ingångar till en studie av makt. I Statsministern råder i stället det omvända förhållandet: det är när det personliga blir politiskt som boken uppvisar avsevärda brister. Den förvandlas snart till en vänbok och presenterar en märkbart tillrättalagd bild av svenska politiker i allmänhet och socialdemokratiska politiker i synnerhet.
Under de 60 år som Ruin väljer att beskriva har endast sju personer innehaft statsministerposten. Mer än fem av de sex decennierna har styrts av socialdemokratiska regeringar även om de många gånger har befunnit sig i minoritetsställning. Statsministerposten har närmast förbehållslöst varit en socialdemokratisk kommandohöjd. De nio år som leddes av icke-socialistiska regeringsbildningar bleknar i jämförelse med Tage Erlanders 23 år vid makten. Ola Ullstens ministär är i detta sammanhang så kortlivad att Ruin inte ens finner det värt att tillägna den ett eget kapitel.
En sammanställning om efterkrigstidens statsministrar blir osökt en bok om socialdemokratins maktinnehav. Det visar sig också att rätt lite av Ruins arbete handlar om regeringschefens egentliga roll. Desto större utrymme ges i stället åt olika socialdemokratiska statsministrars partitaktiserande inom den egna rörelsen samt förhållandet till LO och andra centrala intresseorganisationer. Förvisso får man känslan att författaren känner sig bekväm i det persongalleri han har valt, men man bör rimligen kunna ställa högre krav på urvalet än så. Statsministern är en svassande, devot hyllning till den s-märkta maktapparaten. Inte minst blir detta tydligt i de avsnitt som behandlar Tage Erlander. Här trängs en besynnerlig panegyrik med en påtagligt tillrättalagd historieskrivning. En återkommande formulering är att Erlander inte anser att tiden är ”mogen” för vissa politiska lösningar. Vid andra tillfällen förklaras relationen till Ohlin med att de båda ledarna ”inte gick ihop”. Så kan man naturligtvis uttrycka det, och därmed bespara sig besväret att påpeka att de båda partiledarna hade såväl ideologiska som strategiska motiv för att upprätthålla denna splittring. Mycket av den goda vilja, det samförståndssökande och den uppsjö av försoning som Erlander, i Ruins tappning, tycks präglad av kan också ifrågasättas om man tar del av Erlanders egna ord, hans intrigerande personlighet och de småsinta gliringar som återfinns i hans dagböcker.
Till besynnerligheterna i Ruins utläggning om svenska statsministrar hör också kapitlet om den amerikanske presidenten Harry Truman. Enligt författaren upplåts de 19 sidorna för att visa på de likheter som präglar demokraten Truman och socialdemokraten Erlander. Har de båda ledarna något gemensamt? Det visar sig att Ruin svarar både ja och nej på den frågan. (Tilläggas bör att de likheter som beskrivs knappast är särskilt utmärkande, som att de exempelvis båda hade ett nära förhållande till sina respektive fruar.) Varför behöver en bok om svenska statsministrar under efterkrigstiden inkludera ett kapitel om Harry Truman? Svaret verkar vara att Ruin vill låta Erlander framstå som ännu mer statsmannalik.
Statsministern plågas av stilistisk stelhet och styltiga upprepningar. Till detta ska läggas uppseendeväckande faktafel, som att författaren har misstagit sig om det datum då Olof Palme blev skjuten. Liknande inslag blir i längden irriterande och ger på det hela taget ett mycket slarvigt intryck. Många av personporträtten hade tjänat på ett mindre svepande anslag. Olof Palmes karisma och politiska potential förblir exempelvis en gåta. Allt vi får veta är att Palme under senare delen av sitt liv blev allt mer tärd av den hätska kritik som mötte honom från oppositionen. Därmed uteblir en problematisering av vad som var Palmes egentliga politiska tillgång, att hans framgång och utstrålning grundades i hans polariserande framtoning. Många väljare kände en djup respekt för en ledare som både hade omvittnad intellektuell kapacitet och samtidigt en förmåga att uppvigla sina motståndare med hårdför retorik. I det avseendet var Palme och Bildt varandras spegelbilder. Men om beskrivningarna av Palme andas försoning och förståelse är det lättare att hitta implicita pikar i avsnittet som beskriver Bildt.
Skildringen av övergången från Palme till Bildt – Ingvar Carlssons första regeringsperiod fram till 1991 – lämnar också mycket att önska i form av en mer djuplodande analys. Det sena 80-talet blev i många avseenden en svår prövning för socialdemokratin. Miljöpartiet kom in i riksdagen och utmanade den gamla blockpolitiken. EG blev en allt starkare maktfaktor i Sveriges närhet. Kreditavregleringen och börskraschen skapade statsfinansiella problem. Rosornas krig, socialdemokratins interna stridigheter mellan partiet och LO, delade rörelsen. Dessutom tvingades Ingvar Carlssons regering till omfattande omarbetning av sin ekonomiska politik och inskränkningar i strejkrätten. Denna omvälvande tid, full av så många problem att statsminister Carlsson var beredd att lämna in sin avskedsansökan till talmannen, sammanfattas lakoniskt med orden ”ett antal nedskärningar ägde rum och en skattereform fördes i hamn”.
I ett land där socialdemokrati har blivit synonymt med det statsbärande partiet är det särskilt viktigt att statsvetare vågar vara kritiska vittnen. Såväl empiriska analyser som normativa kommentarer från samhällsforskare måste bygga på en oberoende teoretisk grund som erbjuder läsaren en förståelse för institutionella förhållanden såväl som pragmatisk politik och retorik. Utan det kritiska sinnelaget förvanskas hela det samhällsvetenskapliga uppdraget.
Nu bör man nog inte betrakta Statsministern som ett vetenskapligt alster. Det är lämpligare att kategorisera den som potentiell kurslitteratur på temat socialdemokratin byggde landet. Och som sådan är den sublim. Den lär kunna sälja bra på landets ABF- och LO-kursgårdar.
