Monday, March 31, 2008

Utrikesjournalistik på undantag

I dagens Expressen (Sidan 4) skriver jag om problemet kring objektivitetskriterier för utrikeskorrespondenter: "Sluta hymla, SVT och SR". Artikeln bygger på den kritik som jag även berört i Obs i P1 och föreslår helt enkelt att objektivitetskriteriet slopas för etermedier.

Uppdatering: Dick Erixon har kommenterat artikeln och instämmer i analysen. Det gör även moderaternas kommunikationschef, Pär Henriksson (som f ö har en väldigt snygg layout på sin blogg) såväl som Johan Ingerö som träffsäkert poängterar det jag tycker är en mycket viktig del av diskussionen om journalistisk trovärdighet:
Ingen är objektiv. Jag är det inte i min blogg och SR:s journalister är det inte i sina reportage. Skillnaden är att de påstår motsatsen.
Sverige behöver en fördjupad diskussion om partiska kontra förment opartiska medier.

Uppdatering (2/4): NyMedicin diskuteras mitt inlägg i relation till journalistisk partiskhet om medicinsk forskning. Samtidigt skriver Johan Norberg på sin blogg att jag drar "den enda rimliga slutsatsen" - svenska medier måste varudeklarera. Mathias Sundin på Amerikanskpolitik.se anser att det är "utmärkt mediekritik". Journalisten Andreas Henriksson har också skrivit om min artikel, och ger fler argument för varför journalisters värdegrund är så viktig, och att den är en viktig del av journalisternas varumärke.
(Artikeln länkas även från USA-val.se)

Friday, March 28, 2008

Regressionsanalys: bröd och fred

För tillfället arbetar jag med en utveckling av Doug Hibbs regressionsanalys för att förutse valutgången i USA:s presidentval. (Tidigare plot-analyser om bröd och skådespel finns här.) Hibbs hypotes är att valresultat är en funktion av antal döda amerikaner i krig, samt det ekonomiska tillståndet i landet. Utfallet i scatterploten är oerhört tydligt:

Notera det starka förhållandet tillväxt-röstandel i regressionen! Carville hade rätt - It's the economy, stupid!

Uppdatering 1/6: Nedan återfinns en illustration som jag hämtat från en av Bartels forskningspapper, med det linjära sambandet tydligt noterat, samt förklaring till de avvikande årtalen (Vietnamkriget 1968 samt Koreakriget 1952).

Tuesday, March 18, 2008

USA-val.se i samarbete med Fokus

Nyhetsmagasinet Fokus har i dag inlett ett nätsamarbete med USAval.se. Fokus hemsida kommer genom samarbetet att förses med dagliga nyhetsuppdateringar, analyser och statistik med allt det senaste från presidentvalet i USA.

Senaste posten från USA-val (Peo): Floridas valmöjligheter
Senaste posten från USA-val (jag): Politikkompassen

Monday, March 17, 2008

Wolodarski om min granskning

I Peter Wolodarskis program på TV8 spinner han vidare på min granskning av svenska tankesmedjor i det senaste numret av Axess. Studiointervjun med Johnny Munkhammar och Håkan Bengtsson, från den 16 mars, kan ses här (45:50 in i videon).

Friday, March 14, 2008

No more Vortex

Jag slutar från och med i dag som bloggare på Axessportalen. Jag har tidigare varit knuten till deras så kallade "Vortexblogg". Beslutet att sluta blogga på Vortex har jag fattat efter en längre tids övervägande. Förhoppningsvis får jag nu mer tid att ägna åt min frilansverksamhet och forskning.

Thursday, March 13, 2008

USA-opinion i gungning

Frågan om McCains valbarhet har lett till motstridiga åsikter i en ny opinionsundersökning. Detta, och andra valfrågor diskuterar jag med Billy McCormac i dagens podradiosändning.

Tuesday, March 11, 2008

Inspiration och utblickar

Många lyssnare hörde av sig efter min krönika i P1 där jag kritiserade svenska mediers bevakning av primärvalen. (Det negativa med att vara frilans är att man ofta inte har samma läsar/lyssnarkontakt som när man sitter på en redaktion). I ett av breven frågade en lyssnare vilka internetsajter/tidningar som jag rekommenderade om man vill ha bra förstahandsinformation från USA. Det fick mig att fundera - vilka sajter skulle jag verkligen vilja rekommendera? (Några bra nyhetskanaler och tidningar/magasin som jag ofta besöker är: CBS, Fox, Atlantic Monthly och Washington Post (min gamla dagstidning från åren då jag bodde i Washingtonförorten Fairfax). Dessutom finns alltid bra nyhetssammanfattningar på RealClear.)

Efter att ha tänkt ett tag kom jag fram till den här lilla sammanställningen av utländska hemsidor där jag av olika anledningar gärna hämtar inspiration.

Snabba kommentarer, och mycket bra uppdatering. Direktsändningar från primärvalen. Jonathan Martin och Roger Simons analyser är träffsäkra. James Kotecki bidrar med underhållande vlog-kommentarer.

Jag blev nyligen rekommenderad att återuppta läsningen av denna portal. Och Townhall har onekligen många bra program och skribenter, bland annat min gamla föreläsare Walter Williams.

Ken Feltman vid Radnor Reports är en oerhört duktig lobbyist i Washington DC som ofta bistår med mycket tänkvärda insikter om spelet bakom kulisserna.

För en mer ingående statistisk analys av demografiinstrument och valforskning rekommenderar jag Ed Kilgore och Ruy Teixeira på TDS.


En av USA:s mest inflytelserika tankesmedjor. När jag arbetade i Washington besökte jag deras seminarier så gott som varje vecka. AEI:s portal är en guldgruva med såväl policyforskning som statistik. För den som verkligen vill sätta sig in i amerikanska opinionsundersökningar är Karlyn Bowmans analyser närmast obetalbara.

Skvaller, medieblippar och snabba analyser. Mer initierade kommentarer än Wonkette, bättre känsla för innehåll, form och redigering än Drudgereport.

Sådär, det var det! Hoppas att denna lista kanske kan hjälpa någon att hitta bra, substantiell information om valforskning och public policy-analyser från USA.

Monday, March 10, 2008

Socialdemokratin skriver historia

Förra året kom statsvetaren Olof Ruin ut med boken Statsministern. Jag skrev en recension som jag emellertid aldrig publicerade. (För den som är intresserad bifogas texten nedan.) Vad som dock är intressant att notera är att boken innehåller flera pinsamma faktafal. Bland annat verkar Olof Ruin inte känna till när Olof Palme blev skjuten! Det är sannerligen ett beklämmande tillkortakommande från en svensk statsvetare.

Statsministern: Från Tage Erlander till Göran Persson
Olof Ruin
Gidlunds förlag (240 sidor)

Regeringschefens ställning i Sverige borde vara ett givet ämne för omfattande demokratistudier. Den svenska statsministerlängden består av en brokig samling politiska ledare. Alltsedan ämbetet inrättades 1876 har det kommit att präglas av såväl inrikespolitiska trender som internationella påtryckningar: den parlamentariska demokratin har utvecklats i samklang med statsministerrollen, från maktdelningens principer i 1809 års regeringsform till enkammarriksdagens införande 1971.

Naturligtvis finns det en mängd böcker om och av politiker som har befunnit sig i den svenska parlamentarismens nav, men det är ont om kritiskt utredande och analyserande alster. Det mesta av det som skrivs utgår från de mål och visioner som olika politiker har haft, snarare än de medel eller det politiska maktspel som krävdes för att nå dit. Den konstitutionella problematiken kring statsministerrollen utelämnas ofta helt i de personcentrerade verken men kan i stället återfinnas i mer institutionellt orienterad facklitteratur. Ett lysande exempel i den senare kategorin är Sverige efter 1900: En modern politisk historia (1967) där Stig Hadenius gav en föredömligt pedagogisk introduktion till den konstitutionella utvecklingen och de händelser som präglade den tidiga svenska demokratin; ståndsriksdagens avskaffande, Louis De Geers första tid som statsminister, tullfrågans politiska sprängkraft, unionsupplösningen och borggårdskrisen.

Olof Ruin erbjuder i Statsministern: Från Tage Erlander till Göran Persson en högst personlig betraktelse av efterkrigstidens statsministrar. Uppbyggnaden är traditionellt kronologisk och består till största delen av författarens egna noteringar och återblickar till regeringschefer som han i flera avseenden har haft en personlig relation till. Närhet och personlighet kan naturligtvis vara fullt rimliga ingångar till en studie av makt. I Statsministern råder i stället det omvända förhållandet: det är när det personliga blir politiskt som boken uppvisar avsevärda brister. Den förvandlas snart till en vänbok och presenterar en märkbart tillrättalagd bild av svenska politiker i allmänhet och socialdemokratiska politiker i synnerhet.

Under de 60 år som Ruin väljer att beskriva har endast sju personer innehaft statsministerposten. Mer än fem av de sex decennierna har styrts av socialdemokratiska regeringar även om de många gånger har befunnit sig i minoritetsställning. Statsministerposten har närmast förbehållslöst varit en socialdemokratisk kommandohöjd. De nio år som leddes av icke-socialistiska regeringsbildningar bleknar i jämförelse med Tage Erlanders 23 år vid makten. Ola Ullstens ministär är i detta sammanhang så kortlivad att Ruin inte ens finner det värt att tillägna den ett eget kapitel.

En sammanställning om efterkrigstidens statsministrar blir osökt en bok om socialdemokratins maktinnehav. Det visar sig också att rätt lite av Ruins arbete handlar om regeringschefens egentliga roll. Desto större utrymme ges i stället åt olika socialdemokratiska statsministrars partitaktiserande inom den egna rörelsen samt förhållandet till LO och andra centrala intresseorganisationer. Förvisso får man känslan att författaren känner sig bekväm i det persongalleri han har valt, men man bör rimligen kunna ställa högre krav på urvalet än så. Statsministern är en svassande, devot hyllning till den s-märkta maktapparaten. Inte minst blir detta tydligt i de avsnitt som behandlar Tage Erlander. Här trängs en besynnerlig panegyrik med en påtagligt tillrättalagd historieskrivning. En återkommande formulering är att Erlander inte anser att tiden är ”mogen” för vissa politiska lösningar. Vid andra tillfällen förklaras relationen till Ohlin med att de båda ledarna ”inte gick ihop”. Så kan man naturligtvis uttrycka det, och därmed bespara sig besväret att påpeka att de båda partiledarna hade såväl ideologiska som strategiska motiv för att upprätthålla denna splittring. Mycket av den goda vilja, det samförståndssökande och den uppsjö av försoning som Erlander, i Ruins tappning, tycks präglad av kan också ifrågasättas om man tar del av Erlanders egna ord, hans intrigerande personlighet och de småsinta gliringar som återfinns i hans dagböcker.

Till besynnerligheterna i Ruins utläggning om svenska statsministrar hör också kapitlet om den amerikanske presidenten Harry Truman. Enligt författaren upplåts de 19 sidorna för att visa på de likheter som präglar demokraten Truman och socialdemokraten Erlander. Har de båda ledarna något gemensamt? Det visar sig att Ruin svarar både ja och nej på den frågan. (Tilläggas bör att de likheter som beskrivs knappast är särskilt utmärkande, som att de exempelvis båda hade ett nära förhållande till sina respektive fruar.) Varför behöver en bok om svenska statsministrar under efterkrigstiden inkludera ett kapitel om Harry Truman? Svaret verkar vara att Ruin vill låta Erlander framstå som ännu mer statsmannalik.

Statsministern plågas av stilistisk stelhet och styltiga upprepningar. Till detta ska läggas uppseendeväckande faktafel, som att författaren har misstagit sig om det datum då Olof Palme blev skjuten. Liknande inslag blir i längden irriterande och ger på det hela taget ett mycket slarvigt intryck. Många av personporträtten hade tjänat på ett mindre svepande anslag. Olof Palmes karisma och politiska potential förblir exempelvis en gåta. Allt vi får veta är att Palme under senare delen av sitt liv blev allt mer tärd av den hätska kritik som mötte honom från oppositionen. Därmed uteblir en problematisering av vad som var Palmes egentliga politiska tillgång, att hans framgång och utstrålning grundades i hans polariserande framtoning. Många väljare kände en djup respekt för en ledare som både hade omvittnad intellektuell kapacitet och samtidigt en förmåga att uppvigla sina motståndare med hårdför retorik. I det avseendet var Palme och Bildt varandras spegelbilder. Men om beskrivningarna av Palme andas försoning och förståelse är det lättare att hitta implicita pikar i avsnittet som beskriver Bildt.

Skildringen av övergången från Palme till Bildt – Ingvar Carlssons första regeringsperiod fram till 1991 – lämnar också mycket att önska i form av en mer djuplodande analys. Det sena 80-talet blev i många avseenden en svår prövning för socialdemokratin. Miljöpartiet kom in i riksdagen och utmanade den gamla blockpolitiken. EG blev en allt starkare maktfaktor i Sveriges närhet. Kreditavregleringen och börskraschen skapade statsfinansiella problem. Rosornas krig, socialdemokratins interna stridigheter mellan partiet och LO, delade rörelsen. Dessutom tvingades Ingvar Carlssons regering till omfattande omarbetning av sin ekonomiska politik och inskränkningar i strejkrätten. Denna omvälvande tid, full av så många problem att statsminister Carlsson var beredd att lämna in sin avskedsansökan till talmannen, sammanfattas lakoniskt med orden ”ett antal nedskärningar ägde rum och en skattereform fördes i hamn”.

I ett land där socialdemokrati har blivit synonymt med det statsbärande partiet är det särskilt viktigt att statsvetare vågar vara kritiska vittnen. Såväl empiriska analyser som normativa kommentarer från samhällsforskare måste bygga på en oberoende teoretisk grund som erbjuder läsaren en förståelse för institutionella förhållanden såväl som pragmatisk politik och retorik. Utan det kritiska sinnelaget förvanskas hela det samhällsvetenskapliga uppdraget.

Nu bör man nog inte betrakta Statsministern som ett vetenskapligt alster. Det är lämpligare att kategorisera den som potentiell kurslitteratur på temat socialdemokratin byggde landet. Och som sådan är den sublim. Den lär kunna sälja bra på landets ABF- och LO-kursgårdar.

Friday, March 7, 2008

Religion, och allt däremellan

För tillfället sitter jag och färdigställer en artikel om religionens inflytande i dagens samhälle. Jag har länge fascinerats av den samtida religionsdebatten (vilket jag bland annat skrivit om här) och ville därför sammanfatta några riktigt intressanta inlägg i en bloggpost, likt dem i länkarna nedan:

Religiösa såväl som antireligiösa yttringar (här och här) skapar enorm uppståndelse i vår tid. Det är därför svårt att tro på uttalanden om att religionen går mot sin död. Möjligen är det rimligt att spekulera i vad en radikalisering av religioner kan leda till för samhällsklimatet. Västerländska samhällen uppvisar idag en pluralism av teologiska inriktningar. Ofta hamnar moderniteten på direkt kollisionskurs med en mer deistisk inställning (här, här och här).

Men det finns även anledning att diskutera radikaliseringen av vetenskaplig ateism/sekulariseringen/upplysningen av samhället (och inte minst kritiken av kristendom i västvärlden). Vi kan här urskilja tre sorters ateister.
Det grundläggande problemet är kanske inte så mycket en fråga om semantik (även Richard Dawkins medger att han är agnostiker, eftersom sannolikheten att Gud existerar bara är "nästan noll") som en mer omfattande fråga om ontologi. Kanske är det just en sådan kontemplativ debatt som dagens stressade samhälle behöver. Frågan om Guds existens blir en proxydebatt kring uppfattningen av våra egna, själsliga tillkortakommanden.

Thursday, March 6, 2008

Boktipshörnan

Axess magasin har i dagarna utkommit med sitt mars-nummer. I recensionsdelen, Annex, kan man bland annat läsa min kritik av Erik Åsards senaste bok Hillary Rodham Clinton - en politisk biografi.

Och medan vi ändå är inne på intressanta boktips vill jag rekommendera följande små läsvärdheter:
1. The Myth of the Rational Voter (Jag rekommenderar varmt denna bok till alla dem som vågar ta död på sina förutfattade meningar om ekonomer och nationalekonomisk forskning. Jag har haft förmånen att delta i flera av Bryan Caplans seminarier under de år då han utarbetade det manus som nu har förvandlats till detta eminenta verk. Att jag inte delar Caplans slutsatser gör mig inte mindre positiv till hans forskningsansats.)
2. Globalization. (En annan av mina gamla seminarieledare - Don Boudreaux - har skrivit en fascinerande bok som behandlar kritik mot dagens kapitalistiska världsekonomi. Andra recensenter har redan fått upp ögonen för den här boken som både är pedagogisk och välskriven.)


Wednesday, March 5, 2008

Siffror utan sammanhang

(Från Axessbloggen:)
Omvärldsanalysföretaget United Minds genomförde, på uppdrag av Timbro, en enkätundersökning mellan den 12-19 februari. Undersökningen besvarades av 1091 svenskar. (Resultatet från undersökningen publicerades i går och kan även läsas här.)


Siffrorna är intressanta. (Klicka på bild ovan för en förstoring.) De motsvarar i stor grad liknande siffror från 2004 samt resultat från europeiska mätningar. Stödet för demokraternas kandidater i Sverige är enormt. Så långt är statistiken lätt att uttyda.

Men därefter blir det minst sagt luddigt. United Minds lyckas inte bistå med mer av omvärldsanalys (skriven av Jonas Hellman och Sylvia Ziemski) än att påpeka att Obama personifierar den amerikanska drömmen, och att det råder en hatkärlek till USA bland många svenskar. Men dessa delar förklarar knappast utslaget bland svenskarnas stöd för Clinton och Obama. Siffrorna de presenterar har tvärtom ingenting att göra med denna "analys".
Timbros egen Billy McCormac gör sig dessutom skyldig till ett logiskt felslut i kategorin post hoc ergo propter hoc när han försöker förklara undersökningens utfall på sin blogg:
Mediernas fokus på dramatiken kring demokraternas presidentvalsrace gör att fler har bildat sig en uppfattning om Hillary Clinton respektive Barack Obama än de republikanska kandidaterna, säger Billy McCormac, Timbro.
Problemet med denna förklaring är att den tar för givet vad som ska bevisas. Svenskar skulle alltså ha bildat sig en mer positiv uppfattning om Hillary Clinton och Barack Obama, eftersom medierna mer flitigt har rapporterat om demokraternas valkampanj. Men det är lika rimligt att anta att medierna från början har pejlat av en bias hos svenska väljare och därefter försökt anpassa sitt mediebudskap till rådande politiska tongångar i Sverige. United Minds undersökning säger en hel del om svenskarnas inställning till amerikanska kandidater, men absolut ingenting om vilken kausalitet som råder för medieagendan.

Eftervalsanalys

"As Ohio goes, so goes the nation", förklarade Hillary efter primärvalssegrarna i natt.
Efter att ha vakat medan valresultaten strömmade in har jag under morgontimmarna kommenterat detta på Billy McCormacs podradiosändning, här. Billy kommer f ö att ha många intressanta gäster i sitt program under dagen - så passa på att besöka hans sajt!

Se även: Politico om varför Clinton vann i Ohio, samt Ed Kilgore om "Nafta-gate".

Uppdatering (kl.17.00): Här finns en sammanställning av dagens podsändningar: Dick Erixon, Mathias Sundin, Erik Sundström, Andreas Henriksson.

Tankesmedjornas inflytande under luppen

Världen krymper, politiken hämtar influenser från näringslivet, begrepp omtolkas och nya idéer föds. Det var länge sedan folkrörelserna stod som garant för folkbildning och spontana idéyttringar. I dag har de professionella tankesmedjorna tagit över. Men hur skapas politik i tankesmedjornas värld, och vilka nya hot och möjligheter följer på en professionalisering av den verksamhet som en gång enbart sköttes av idealister inom frivilliga organisationer? Denna problematik försöker jag, tillsammans med Mats Wiklund och Johan Lundberg, sätta ljuset på. Marsnumret av Axess synar de svenska åsiktsfabrikerna Timbro och Arenagruppen.

Uppdatering (13/3):
Dick Erixon har kommenterat, samt Arenas Håkan Bengtsson.

Tuesday, March 4, 2008

"You may go to hell, I will go to Texas"

Primärvalen har kommit till Texas, vilket osökt leder mina tankar till Davy Crocketts välkända citat (i post-rubriken) innan han begav sig till The Alamo. På sidan två i dagens Kvällsposten (Vilda västern avgör USA:s politiska framtid) analyserar jag republikanernas inställning till John McCain, samt den fråga som kanske är allra hetast i delstaten Texas - invandringspolitiken. Jag diskuterar även detta ämne med Billy McCormac i denna lilla podradiosändning.(På Come to think of it finns för övrigt många matnyttiga inlägg- jag gillar särskilt Erik Sundströms analys av skillnaderna mellan Hillarys och Obamas kampanjer på temat "90-tal vs 00-tal").

En intressant aspekt av de politiska naturbegåvningarna Hillary och Obama är den rent utseendemässiga delen av politik. Ratiovännen Niclas har länge hävdat att utseendet spelar stor roll i politikens värld. Nu visar psykologiforskning från Washington University i Seattle att Hillary Clintons utseende kan ha gynnat hennes kandidatur.