Fiktion och nyheter

Debatten om "Gömda" rasar i den svenska bloggosfären. Liza Marklund ber delvis om ursäkt för att undertiteln på hennes bästsäljare lyder "en sann historia". Marklunds "journalistik" ger prov på rena Stephen Glass-proportioner av överdrifter. Så visst kan det vara värt att påpeka att man inte ska tro på allt man läser. Själv har jag svårt att uppröras. Jag har aldrig betraktat Marklund som journalist utan snarare som skönlitterär författare, även om hennes bakgrund ligger i det förstnämnda skrået. Och då är det kanske rimligt att också utgå från att hennes alster inte nödvändigtvis andas genuin research i varje enskilt avseende. Jag fick mig själv en dos av den Marklundska analysförmågan när hon sablade ner min egen forskning, till synes utan att ens ha läst en rad ur den. Inte ett ord av det hon då skrev stämde överens med vad jag hade framställt i min akademiska text.
Möjligen är det så att Marklunds eget temperament - hon är inte sen att kasta skuldbördor omkring sig i kontroversiella frågor - nu leder till att hon får smaka den egna medicinen när hennes eget arbete skärskådas. Möjligen är det så. Men det är svårt att bli upprörd på allvar.

Mitten som INTE regerar

Det var mycket tal om att "mitten" i den amerikanska politiken skulle ha vunnit framsteg när republikanerna förlorade mellanårsvalet 2006. Jag spenderade en del tid med att påpeka att så nog inte var fallet, och att det fanns gott om indikatorer som pekade på en ökad polarisering. Valåret 2008 lär för övrigt bara ha spätt på den polarisering som successivt har intensifierats under de senaste decennierna. En bättre illustration av detta än vad Nolan McCarthy visar är svår att hitta.